Klockan är mitt i natten och jag borde sova, klockan 10.00 ska jag sitta på tåget till Kärleken. Jag är inte speciellt trött och tankarna bara snurrar. Jag vet inte riktigt vad de är som försegår där inne, men något som gör att jag inte kan komma till ro. Jag tänker nog mycket på hur jag vill påverka, förändra synen på psykisk ohälsa i samhället och tabun kring sexuella övergrepp. Min historia kan faktiskt stärka människor i omgivningen men kan man bli mätt på allt prat kring psykisk ohälsa? Ett ämne som i dagens samhälle är ganska hett och de finns många vardagshjältar som kämpar för att göra ungas röst hörda. Nu generaliserar jag igen, för vem säger att de bara stärker unga? Det stärker vilken person som helst som någon gång lidit eller lider av psykisk ohälsa. Det är en hjärtefråga för mig, vad kan jag göra annorlunda. Och jag tänker i "jag" perspektiv då jag själv jobbar inom vården och att jag vet att jag mår så mycket bättre av att få föra min kunskap vidare. Att kunna vara någons stötte pelare och bollplank. Men finns de för många sådana människor? Vad kan jag göra som ensam person och är det en nackdel att jag inte utger min riktiga identitet? Blir det opersonligt? Jag vill inte vara anonym samtidigt som jag i dagsläget inte har någon att diskutera detta med. Hur mycket kan jag dela av mig själv i det offentliga när det kan slå tillbaka i mitt yrkesliv?

 

Som sagt, det är mycket frågor och tankar i natten. Men en sak är säkert, oavsett om de tar tid, så ska jag kämpa. Jag ska kämpa för alla som tappat förmågan att själva be om hjälp, jag ska stå stark och trygg för er. Jag vill kunna vägleda och guida personer genom svåra tider här i livet. Det är en låga som någon aldrig kan släcka! Även om ingen läser de här så glöder de inom mig, nu ska jag kämpa! Jag ska hjälpa till att hålla handen kring ett hjärta som för en stund är för svagt för att pumpa själv. Nu ska här fightas för att slå sönder myter kring psykisk ohälsa, övergrepp, alkoholism och annan skit som människor bär på i hemlighet!