Välkommen till att träffa lilla mig, den sjuka delen av mig. Den delen som jag ständigt flyr ifrån och inte vill veta av..

 

jag kan inte andas, inte le, inte se det positiva och inte vara så stark som jag egentligen ska vara.. dagarna av sorg och saknad är här. dagar av hat, besvikelse, ångest, oro och rädsla. de dagarna jag vill sluta existera. de dubbelsidiga dagarna där jag ändå kan känna glöden. dagarna som kantras av den stora del som jag förlorade för 8-9 år sedan men även den lilla del jag vann tillbaka för 4 år sedan.

dessa dagar är jag rädd för mig själv, för den lilla personen inom mig som kan skada mig något otroligt mycket. den del av mig som tänker på självskada, svält, döden och allt annat som gör mig illa. även om de inte är på dagen då allt hände så är de på högtiden, en högtid som familjer träffas, äter gott och skrattar mycket. dessa dagar känner jag mig så jävla liten, jag har ingen sån familj, för den familjen jag idag har dem har svikit mig och skadad mig under dessa högtidsdagar.

 

skärtorsdagen för 8-9 år sedan var de sista gången pappa förgrep sig på mig. tankarna rullar i huvudet och ibland undrar jag om tvivlet växer större för varje år som går eller om det är minnena som bleknar sakta men säkert. jag vet ju att det har hänt, men du kanske förstår vad jag menar. dessa dagar spelas bilderna i mitt huvud minut efter minut, sekund för sekund. jag kan på något sätt fortfarande känna allt som jag kände då. att förklara känslorna är svårt eftersom det blir en känslostorm, jag känner allt och inget på en och samma gång och tårarna bara rinner. hjärtat klappar hårt och ångesten ligger som en sten mot bröstet.

 

jag fick även tillbaka en del av mitt liv för 4 år sedan när jag ändå ganska tragiskt blev utsläng/valde att gå ifrån ett levande helvete. att stanna kvar hos en alkoholiserad familj var inget alternativ för mig. när de bad mig dra åt helvete så gjorde jag de, gladerligen. men att hamna på låst instution, att behöva bo med andra som satt där på grund av missbruk eller liknande.. att vara helt jävla ensam i denna värld.. att inte få röra mig en meter utan personal.. att veta att om jag väljer att avvika så är jag hemlös, bostadslös eller hur fan man vill kalla de. att mitt alternativ var att leva i en resväska och ständigt söka nya platser att sova på.. minnena spelas upp därifrån med, även om många är med en liten glimt av lycka.

 

jag är verkligen rädd för mig själv och jag vill inte vara ensam. jag vill ha en kram och en axel att gråta mot, någon som kan förstå. dessvärre finns de ingen och för första gången på 8-9 år spenderar jag skärtorsdagen ensam med mina tankar och känslor. jag vet att jag klarar mig, de gör jag alltid. men jag är så förbannat jävla rädd. jag önskar bara att de fanns en trygg och stabil person bredvid mig, som jag kan prata med, gråta hos och berätta allt. men jag måste vara stor och stark i dessa dagar, för så tror alla andra att jag är.. alla utom du!